Inte på begäran men ändå: Hårda villkor för studenterna i Burma (ur Libertas)

I senaste numret av S-studenters tidskrift Libertas (nr 1 2008) hade jag och Shoneywin med en artikel om studenternas vilkor i Burma. Shoneywin är en före detta universitetsstudent som numera är politiskt aktiv i Democratic Party for a New Society ("de burmesiska sossarna") och i Burmautskottets partnerorganisation Student & Youth Congress of Burma. Hon bor sedan några år tillbaka i Mae Sot, Thailand.

Artikeln finns inte (än?) på Libertasbloggen så jag publicerar även den på den här bloggen istället. Inte för att det inkommit någon begäran utan för att fler borde läsa den. Att förstå studenternas situation i Burma är viktigt för att förstå hur genomkorrupt dagens burmesiska samhälle är.

Observera att artikeln skrevs innan demonstrationerna 2007 och skickades till Libertas redan i augusti. Det gör att vi inte tar upp studenternas roll i septemberprotesterna eller hur studenternas vilkor förändrats efter september. Förhoppningsvis är artikeln relevant ändå, således:

Hårda villkor för studenter i Burma

Visst ska det vara svårt att studera. Det ska vara en utmaning att vara student. Men det finns olika typer av utmaningar, det finns olika sätt saker kan vara svåra på. Att vara student i militärdiktaturen Burma är en utmaning, men frågan är om det är rätt typ av utmaning.

Före general Ne Wins militärkupp 1962 var hade de burmesiska universiteten gott rykte. Det burmesiska utbildningssystemet ansågs höra till Sydostasiens bästa. Burma spåddes en lysande framtid. Snart ett halvt sekel senare är Burma ett av världens fattigaste länder. Sjukdomar som HIV/Aids, malaria och tuberkolos skördar tusentals liv varje år. Andra dör av svält, av utmattning under eller efter tvångsarbete eller av militärt övervåld. I militärdiktaturens Burma har utbildningsnivån sjunkit katastrofalt. Om Burma hade ett av Sydostasiens bästa utbildningsystem innan militärkuppen 1962 har de idag ett av inte bara Sydostasiens, utan världens sämsta utbildningssystem. I snart 50 år har olika juntor styrt Burma, samtliga har helt valt att ignorera behovet av utbildning. Bara en dryg halv procent av landets totala BNP går i dagsläget till utbildningssektorn. Många burmesiska barn och ungdomar, framförallt på den burmesiska landsbygden, saknar helt möjlighet att gå i skola.

Det finns många svar på varför juntan väljer att försumma Burmas utbildningssystem. En del hävdar att det beor på att utbildade burmeser är juntans största skräck. Oavsett om det är sant eller ej står det klart att Burmas studenter ofta skapat problem för de styrande i landet. Studenterna har alltid varit starkt engagerade i kampen för demokrati och frihet, vilket vid flera tillfällen lett till att de fängslats, misshandlats och dödats. På 30-talet stod de upp mot kolonialmakten Storbrittanien och efter militärkuppen 1962 har de vid flera tillfällen stått upp mot juntan, exempelvis i de stora folkliga demonstrationerna 1988, som slutade i blodbad. Studenternas engagemang och studentrörelsens krav har resulterat i förbud mot studentkårer (redan 1962), i fängslandet och dödandet av tusentals studenter och i att universiteten under långa perioder stängts ner. För att dessutom minska studenternas kontakt med övriga befolkningen har juntan under senare år börjat flytta bort universiteten från städerna, allt för att hålla studenterna borta från folket och för att minska risken för uppror. Kanske är det i rädsla för utbildade burmeser som juntan försummar Burmas utbildningssystem. Kanske finns det andra anledningar. En sak står dock klart: det beror inte på att juntan inte har råd. Istället för att satsa pengar på utbildning väljer juntan att lägga drygt 40% av sin budget på sin armé. Armén är idag en av Sydostasiens största och är utrustad med moderna vapen från länder som Singapore (vis två tillfällenhar även svenska vapen importerats). Denna stora, moderna armé har inga yttre fiender, den enda fienden är Burmas eget folk och den burmesiska demokratirörelsen.

I ett land där friheten att tycka och tänka är avlägsen och där få människor har råd att låta sina barn gå i skolan är det ännu färre som någonsin får möjlighet att läsa vidare på universitet. För de som ändå får möjlighet att läsa vid universitet är det fortfarande svårt, delvis av den enkla anledningen att det är svårt att vara student utan att tycka och tänka. Men det finns också andra faktorer som gör studentlivet i Burma till något i en klass för sig.

Universitetsstudenterna måste först och främst betala dyra avgifter för att få studera. Det är en avgift för att läsa på universitetet, en för böcker, en för datorer och en för att få sin examen. Dessutom tillkommer avgifter för renovering av lokaler och "donationer" till diverse konstverk och liknande. På en del universitet krävs också att studenterna ska använda dyra skoluniformer. De som inte har råd med uniformer stoppas av militären när de ska gå in genom dörren. Vid ett tillfälle protesterade en grupp studenter vid Yangons (tidigare Rangoons) Tekniska Högskola mot detta förbud, varpå myndigheterna beslutade att flytta högskolan ut från staden. Regeln om skoluniform gäller dock fortfarande.

Alla avgifter till trots finns aldrig tillräckligt med vare sig böcker eller datorer. Ingen frågar någonsin högt vart pengarna tar vägen (ifrågasättande är snäppet värre än tycka och tänka fritt). Det står dock klart att bara en väldigt liten del av pengarna går till lärarnas löner. Lärarlönerna i Burma är så låga att ingen kan överleva på dem, istället tvingas lärarna ge privatlektioner åt de studenter som har råd. Dessa privatlektioner är populära bland de rika studenterna, men så dyra att den stora merparten inte har råd med dem. Eftersom i stort sett alla lärare ger privatlektioner är kvaliteten på den ordinarie undervisningen så låg att studenterna, för att klara sina tentor utan att fuska, måste gå på privatlektioner. Många lärare ger så många privatlektioner att de inte ens har tid att närvara på sina egna ordinarie föreläsningar. Allt som oftast möts studenterna av tomma föreläsningssalar när de kommer till universitetet. På katedern ligger en närvarolista som studenterna får skriva på. Officiellt äger föreläsningarna rum, verkligheten är, som så ofta i Burma, en annan. Privatlektionerna är i själva verket förbjudna, men alla vet om att de förekommer och alla som har råd går på dem, inklusive barnen till de höga militärerna. Burma är ett land där det finns en svar marknad för precis allting och där den svarta maknaden är förvånadsvärt öppen.

För många studenter är dock privatlektioner för dyrt, och det finns billigare alternativ. Dagen efter en stor tenta påminner campus om en återvinningscentral för papper. Överallt ligger högar av ihopskrynklat papper. Veckorna innan en tenta är det ingen konst att få tag på kopierade fuskpapper. Alla vet vem som säljer och vart det säljs, ingen bryr sig om att göra något åt det. Det viktigaste i Burma är att studenterna får sin examen dokumenterad, inte att de faktiskt blir utbildade. För att inte åka fast för fusk under själva tentan är det bara att muta tentavakten. För den som misslyckas på en tenta trots att hon eller han tagit privatlektioner (vanligtvis rör det sig om ganska många) finns också möjligheten att muta sig till ett godkännt betyg. En vän sa en gång att ungefär 30 % av alla thailändare kan "köpas", men att det åtminstone är bättre än i Burma, där 100% av alla burmeser kan "köpas". Det var ett skämt, men tyvärr ett skämt med mycket sanning i. Det är en utmaning att få en universitetsexamen i Burma, framförallt en ekonomisk utmaning. Bara den som kan betal mycket pengar kan få sin examen och den som kan betala tillräckligt mycket pengar behöver i stort sett inte studera alls för att få sin examen. Och har man pengar i Burma, ja, då har man oftast också någon anknytning till militären. Vilka val studenterna än gör blir resultaten detsamma: Burmas folk förblir utan utbildning.

Juntan har arbetat hårt för att få bort studenterna från den politiska scenen. Genom att medvetet skapa ett "ej utbildadnde utbildningssystem" och genom att förtrycka och förfölja landets studenter har de tvingat tusentals studenter på flykt till grannländerna. Daw Aung San Su Kyi, demokratirörelsens stora frontfigur och mottagare av Nobels Fredspris 1991, har många gånger varnat för att det sker en så kallad "brain drain" i samband med att Burmas intellektuella flyr landet. Vad som nu håller på att ske är en "brain drain" i debbel bemärkelse. Dels flyr studenterna Burma, dels är utbildningssystemet idag så dåligt att de som stannar kvar inte får någon riktig utbildning. Burma håller på att bli ett land med skolor och universitet, men utan utbildade människor, och därmed också utan lärare som i framtiden kan utbildada nästa generation.

Catharina Ullström
samt Shoneywin från Democratic Party for a New Society (Burma)

Läs även andra bloggares åsikter om Burma, politik, historia, diktatur, student, studenter, studentrörelse, utbildning, studentkårer, utbildningssystem, braindrain,